Daniel Sundberg

Ho Ho Ho !
Finns det några snälla barn här?

Va?
Ja jag tänkte väl det.

Nu har det varit jul även här på äventyrsön, och med den kom som sig bör tomten förbi och delade ut klappar. Precis som förra året var jag tomte åt Björns (chefens) barn hemma hos honom, och sen åt vi julmiddag hela vandrings-gänget och några till.
Grymt trevlig kväll, som trots avsaknad av Kalle Anka kändes väldigt julig och mysig! God mat, gott sällskap och riktigt glad och härlig stämning! Hanna jobbade till åtta och ingen av hennes kollegor skulle fira nämnvärt, så hon kom också upp efter jobbet och då vart det ju bara ännu mysigare.
Jag tror förresten det finns en fin tomtebild av mig på facebook om nån är intresserad haha xD

Nu sitter jag i alla fall här och smygnördar fast jag borde gått och lagt mig för mer än en timma sen. Har lånat Hannas internetsticka så jag faktiskt har all tid i världen att glida runt ute i etern och inte bara snabbkolla på kontoret/nätcaféet som annars. Rätt skönt att bara kolla runt på facebook, min blogg, youtube, failblog osv. Laddar ner några nya låtar också, ska bli najs. Senaste dagarna har präglats mycket av vila och mys, förutom vanliga arbetsdagarna med vandring och säljsnack och allt. Jag har hängt mycket med Hanna, which is nice of course :D
Härom dan var vi på en najs roadtrip uppe i bergen, men mest mys som sagt, eftersom både hon och jag (särskilt hon kanske, men ändå) varit lite krassliga på sistone. Hon hade ju riktig lunginflammation för två veckor sen och jag har haft nåt som starkt misstänks vara luftrörskatarr (typ klart lättare men nog så irriterande version av lunginflammationen). Men nu är hostan nästan helt borta och nu ska både äventyren och gymmandet trappas upp ordentligt igen!

And speaking of äventyr var jag och nattdök igår kväll!! Awesome! Riktigt coolt att man kommer så nära fiskarna innan dom skräms av en. Lamporna verkar inte störa dom speciellt, så flera hade man lätt kunnat röra vid. Såg förresten två räkor som parade sig haha, är lite kul att ha sett xD


Nej usch, nu har jag suttit här och svamlat alldeles för länge, och jag har dessutom sovit alldeles för lite senaste veckan så nu måste jag skärpa mig. Hänga tvätten och sen lägga mig snarast är planen.
Känner jag mig själv rätt så blir det väl inget med skrivet före fredag by the way... så...

GOTT NYTT ÅR på er allihopa! Stora kramar! Kasta många snöbollar från mig hemma i kalla Sverige! ;)

Alright, då kör vi andra avsnittet i min lilla expeditions-serie!
Dom smâ bilderna kan man klicka pâ för att förstora.

Så här ser öns högsta topp Pico de las Nieves (Snötoppen, enkelt översatt) ut från nästa högsta toppen en knapp kilometer fågelvägen därifrån. Och mellan dom går en brant ravin ner. Man borde knappt kunna ta sig ner där.

Men det kan man.

Där finns en vandringsled…

 

 

Från toppen av ravinen ser det knappt ut som att man kan ta sig nerför branten, som täcks av enorma ginst-buskar och allmänt lös grusig mark. Och första tiotalet höjdmeter ner i ravinen hasar man faktiskt mest, för att undvika att halka och falla. Även fast det finns gott om buskar och stenblock att fastna i eller få tag i innan man hunnit falla långt så skulle jag tro att även en sådan liten utflykt skulle vara nog så obekväm.

Ravinen är förutom brant ganska smal, så att man här från övre delen får med båda sidorna av den på samma bild med min enkla lilla kompaktkamera.

 

Väl nerhasad till lite längre ner fortsätter leden slingrande längs högra sidan av ravinen, ofta på smala hyllor och kanter, eller ner för branta kanter mellan stora klippblock. Men leden är lätt att följa, både tack vare att stigen på många ställen är tydligt trampad och annars tack vare stenrösen som är uppställda med ojämna men tillfredställande mellanrum. Och än så länge känner jag ju faktiskt igen mig.

Solen strålar och vinden visslar försiktigt mellan bergväggarna. Men trots sol och underbart klar sikt är det inte direkt varmt, så av respekt för en smygande förkylning åker mössan fram. Mp3-spelaren försvinner dock ner i väskan nu när det verkligen är bara jag och naturen i närheten. Jag kan dock inte låta bli att gå och nynna på låten ”No ceiling” av Eddie Vedder som (förutom att den hör till soundtracket till filmen Into the Wild) alltid för mig kommer att vara förknippad med naturen och friheten av att vara ensam eller några få människor med bara moder jord i övrigt runtomkring. Men alla låtar från det soundtracket (tex Guaranteed och Rise) är å andra sidan precis den typen av låtar som jag förknippar med den här känslan. Frihet.

 

”Comes a morning, when I can feel, that there’s nothing left to be concealed. Moving on a scene surreal. No my heart will never, never be far from here.”

 

Och nu kommer jag runt kröken vid en hög brant och ser brädorna där jag vände förra gången. Jag är helt inställd på att dom ska passeras den här gången, så speciellt nervös är jag inte. Men nog ska det erkännas att det inte är något man gör utan att stanna upp och ta ett extra andetag. Nu för tiden skryter jag ju stolt med att höjdrädslan jag lidit av större delen av min uppväxt (inklusive nästan hela min tid på friluftsgymnasiet) ju idag är mer eller mindre helt bortarbetad, men det är en obekväm landning om jag faller och inte direkt någon allmänt godkänd säkring. En vajer i brösthöjd att hålla sig i. Men klart bättre än inget åtminstone.

 

Hinder är till för att ta sig förbi, och sagt och gjort låg det i slutändan ingen större dramatik i min tveksamma promenad över brädorna. Och nedanför uppdagades snabbt att det verkligt vackra finns. I alla fall nu efter förra veckans regn, för små diskreta vattenfall ger liv åt alla möjliga växter och buskar. Till och med ett och annat pinjeträd klamrar sig fast på klipporna. Otroligt vackert, och den konstant närvarande branten gör det hela riktigt underbart majestätiskt.

 

Passerar en till stor del rasad stenläggning och konstaterar att det här nog varit en led mera på riktigt nån gång för länge sen. Fick ingen bra vinkel att fota dom staplade stenarna, men jag fick å andra sidan syn på en lite klippa som stack ut på ett så tilltalande sätt att man bara måste försöka få ett kort på när jag lyckligt står på den. Det visade sig svårare än beräknat dock, så även där gick jag bet. Men min vana trogen blev jag med på en bild eller två i alla fall, i den lilla klippans närhet om än inte uppe på den.

 

Det börjar dock bli dags att vända igen, för okuvliga krafter hemma på sydkusten kräver viss uppmärksamhet och i ärlighetens namn hade jag varken ätit lunch eller försökt göra nåt åt min kraftiga förkylning. Så även denna gång går expeditionen på en nit. Jag vill se var leden kommer ut, bara för den enkla tillfredställelsen av att veta. Så jag spejade en god stund för att ha en aning inför nästa (och förhoppningsvis sista) gång jag idkar expedition i ravinen.

Man ser byn Sankt Bartolomé till höger (väster) och byn Santa Lucia till vänster (öster) längre ner i dalen. Närmast här uppe till vänster ligger den lilla pluttbyn Agualatente som man kör till via St Bartolomé. Det ser onekligen ut som att leden fortsätter åt det hållet.

 

Det ser ut som att det kommer nåt från ännu längre vänster om Agualatente, men om det är min led, en annan led eller bara just ingenting står inte att veta från det avstånd jag var på när jag fotade och vände.

Leden skulle eventuellt även kunna fortsätta runt kullen i mitten och komma ut närmare själva St Bartolomé. Jag har en känsla av att det är vidare ner till vänster som gäller, men man vet ju aldrig.

 

Det blir en sista bild av vad jag skådar ner mot innan jag vänder och sänker en Monster energidryck för att trots viss hunger och elak hosta trotsa branten upp och ta mig tillbaka till bilen. Jag tänker på minst två personer som jag hade lovat att ägna dagen åt vila, men vad ska man göra när man som glad bergsnörd inte har nåt vettig för sig? Då blir det så här ibland, så är det bara.

 

Halvvägs tillbaka upp blir det en liten paus för en snickers och ännu ett äpple, och en för dagen sista bild uppåt i min ravine of awesomeness. I’ll be back, mark my words.

 

I’ll be back...

----------------------------------

 

Nu är det ju för övrigt dags att hälsa GOD JUL till er allihopa, sâ mânga varma soliga kramar pâ er och hoppas ni fâr en skön helg!! :D

Tjo!

 

Nu har jag ett projekt på gång. Så jag tänkte att det kunde bli en kul liten artikelserie i all enkelhet här på bloggen.

Projektet går under benämningen ”Expedition Awesome-Ravine” eftersom det helt enkelt går ut på att utforska hela leden som går genom en av dom coolaste ravinerna jag har hittat hittills på ön. Jag var ner i den en gång förra säsongen, men vände när jag kom till en krök runt ett stup där det bara fanns fastgjorda brädor att gå på runt hörnet. Nån av er minns kanske bilderna eller att jag har pratat om det i somras. Det här inlägget fungerar som en återblick och en liten cliffhanger inför nästa inlägg (eller artikel om man så önskar kalla den).

 

Från toppen av ravinen ser det knappt ut som att man kan ta sig nerför branten…

Vackert stenröse längs leden längre ner i ravinen.

Strax innan konstaterandet att det var dags att vända.

 

Syns knappt på bilden men det är ungefär 20 meter ner till fast mark under brädorna, som sticker rakt ut från bergväggen.

 

 

Jag vände alltså vid brädorna för att undvika en bokstavlig cliffhanger och just löst hänga på klippan (ursäkta ordvitsen), men också för att det började skymma och jag redan varit ute och sprungit omkring i bergen hela dan.

Med andra ord; en avbruten expedition.

 

Som nu banne mig ska slutföras…

Tjo!

Efter viss tids tystnad presenterade jag ju nyligen en av dom bästa böckerna jag hittills läst, men jag tänkte att jag ju kanske skulle ge lite uppdateringar om livet i övrigt också.

Jobbet rullar på mer eller mindre som vanligt, förutom att vi haft ett par veckor med lite sämre väder vilket resulterat i flera spontan-omläggningar av vandringsdagar. Vi har sluppit ställa in helt nån gång, det gör vi nästan aldrig, men två gånger har vi fått avbryta turen och åka hem. Igår till exempel vara det riktigt fin nere hos oss vid kusten på morronen och trots visst mörker uppåt såg det vädermässigt lovande ut. Men väl uppe i bergen anföll en rejäl regnstorm oss och jag fick medelst full packning och lätt förkylning löpa två kilometer för att få bussen så nära gästerna som möjligt. Inte speciellt synd om mig, bara att jag idag känner mig klart mer lättförkyld än igår. Attans bananer också.

 

Men annars är läget kanon, jag byter lägenhet (fast inom samma lägenhetskomplex) idag och får plötsligt både mer space och egen tvättmaskin. Den är lite dyrare och jag har insett att jag har generellt alldeles för lite pengar, men jag går ju iaf runt så jag ska inte klaga. Får bara se till att laga mer käk hemma istället för att slöa och köpa go-mat nere på stan hehe.

 

En annan halvkul grej förresten på tal om pengar, jag fick vrålpunka på höger fram på bilen härom dan. Det i sig var väl inte så farligt, jag bytte till reservdäcket och rullade försiktigt hem. Men väl hemma konstaterade jag att även reservdäcket hade smyg-pys-punka och är nu också platt. Alla verkstäder hade stängt för grundlagsfirandehelgdag som varit i veckan, och nu när jag idag äntligen fått in däcket på en verkstad kostar det… 60 euro. whopiii…

Men men, jag trivs med att ha bil och vantrivs utan den så det ska bara göras. Och jag håller med honom om att det inte räckte med att laga gummit, hela däcket ser verkligen förjävligt ut. Så slutet gott allting gott, förutom att jag inte har någon kosing kvar haha.

 

Vi konstaterade härom dan att jag och Hanna har varit tillsammans i en månad redan. Shit va tiden går fort när man har roligt! Och en rolig månad har det verkligen varit, och dessutom förväntar jag mig nog att det finns klart fler att hämta. Life is good.

 

 

Från en tok till alla er andra tokar, kramkram vi hörs!

K2 - På liv och död
Dödsdramat på ett av världens mest fruktade berg

Den svenske bergsklättraren Fredrik Sträng hade bestämt sig. Han var redo för K2 i Pakistan, ett av de farligaste och mest skoningslösa bergen på vår jord. Och det började bra, vädret var osannolikt bra, det var perfekt. Men situationen skulle snart förändras och sluta i kaos och bråd död.

Ett gällt skrik skar genom den klara luften. Det ekade över glaciären ner mot läger 4 på 7 800 m dit Sträng och hans kompanjon Dr Eric Meyer precis återvänt efter att ha avbrutit sitt försök att nå toppen. Många indikatorer och en obehaglig känsla av att något skulle gå fel hade fått dem att vända.

Det var norskan Cecilie Skog som skrek. Hon lät som om hon var nära, men hon var flera timmar bort. Hade det gått en lavin? Hade någon ramlat? Hade någon dött?

Här berättar i första hand Fredrik, men också andra klättrare som befann sig på berget, om de dramatiska dygnen sommaren 2008, då elva personer omkom och Fredrik miste flera av sina vänner i en av de värsta klättringsolyckorna någonsin.

Målande naturskildringar och laddade klättringsscener varvas med Fredriks tankar om drömmar och mål, och om vad som motiverar en människa att utsätta sig för extrema utmaningar och påfrestningar. Det är en känslosam historia om hopp och förtvivlan, om naturkrafter och drivkrafter 
-om liv och död.





Sjukt bra bok som jag verkligen inte kunde lägga ner. Inte så farligt lång, lättläst och helt sanslöst uppslukande. Otrolig närvarokänsla och galet spännande, lätt en av dom bättre böckerna jag läst.
Rekommenderas. Oavsett om man är lika bergsgalen som jag eller inte ;)

Kram på er allihopa!