Daniel Sundberg

Alright, då kör vi andra avsnittet i min lilla expeditions-serie!
Dom smâ bilderna kan man klicka pâ för att förstora.

Så här ser öns högsta topp Pico de las Nieves (Snötoppen, enkelt översatt) ut från nästa högsta toppen en knapp kilometer fågelvägen därifrån. Och mellan dom går en brant ravin ner. Man borde knappt kunna ta sig ner där.

Men det kan man.

Där finns en vandringsled…

 

 

Från toppen av ravinen ser det knappt ut som att man kan ta sig nerför branten, som täcks av enorma ginst-buskar och allmänt lös grusig mark. Och första tiotalet höjdmeter ner i ravinen hasar man faktiskt mest, för att undvika att halka och falla. Även fast det finns gott om buskar och stenblock att fastna i eller få tag i innan man hunnit falla långt så skulle jag tro att även en sådan liten utflykt skulle vara nog så obekväm.

Ravinen är förutom brant ganska smal, så att man här från övre delen får med båda sidorna av den på samma bild med min enkla lilla kompaktkamera.

 

Väl nerhasad till lite längre ner fortsätter leden slingrande längs högra sidan av ravinen, ofta på smala hyllor och kanter, eller ner för branta kanter mellan stora klippblock. Men leden är lätt att följa, både tack vare att stigen på många ställen är tydligt trampad och annars tack vare stenrösen som är uppställda med ojämna men tillfredställande mellanrum. Och än så länge känner jag ju faktiskt igen mig.

Solen strålar och vinden visslar försiktigt mellan bergväggarna. Men trots sol och underbart klar sikt är det inte direkt varmt, så av respekt för en smygande förkylning åker mössan fram. Mp3-spelaren försvinner dock ner i väskan nu när det verkligen är bara jag och naturen i närheten. Jag kan dock inte låta bli att gå och nynna på låten ”No ceiling” av Eddie Vedder som (förutom att den hör till soundtracket till filmen Into the Wild) alltid för mig kommer att vara förknippad med naturen och friheten av att vara ensam eller några få människor med bara moder jord i övrigt runtomkring. Men alla låtar från det soundtracket (tex Guaranteed och Rise) är å andra sidan precis den typen av låtar som jag förknippar med den här känslan. Frihet.

 

”Comes a morning, when I can feel, that there’s nothing left to be concealed. Moving on a scene surreal. No my heart will never, never be far from here.”

 

Och nu kommer jag runt kröken vid en hög brant och ser brädorna där jag vände förra gången. Jag är helt inställd på att dom ska passeras den här gången, så speciellt nervös är jag inte. Men nog ska det erkännas att det inte är något man gör utan att stanna upp och ta ett extra andetag. Nu för tiden skryter jag ju stolt med att höjdrädslan jag lidit av större delen av min uppväxt (inklusive nästan hela min tid på friluftsgymnasiet) ju idag är mer eller mindre helt bortarbetad, men det är en obekväm landning om jag faller och inte direkt någon allmänt godkänd säkring. En vajer i brösthöjd att hålla sig i. Men klart bättre än inget åtminstone.

 

Hinder är till för att ta sig förbi, och sagt och gjort låg det i slutändan ingen större dramatik i min tveksamma promenad över brädorna. Och nedanför uppdagades snabbt att det verkligt vackra finns. I alla fall nu efter förra veckans regn, för små diskreta vattenfall ger liv åt alla möjliga växter och buskar. Till och med ett och annat pinjeträd klamrar sig fast på klipporna. Otroligt vackert, och den konstant närvarande branten gör det hela riktigt underbart majestätiskt.

 

Passerar en till stor del rasad stenläggning och konstaterar att det här nog varit en led mera på riktigt nån gång för länge sen. Fick ingen bra vinkel att fota dom staplade stenarna, men jag fick å andra sidan syn på en lite klippa som stack ut på ett så tilltalande sätt att man bara måste försöka få ett kort på när jag lyckligt står på den. Det visade sig svårare än beräknat dock, så även där gick jag bet. Men min vana trogen blev jag med på en bild eller två i alla fall, i den lilla klippans närhet om än inte uppe på den.

 

Det börjar dock bli dags att vända igen, för okuvliga krafter hemma på sydkusten kräver viss uppmärksamhet och i ärlighetens namn hade jag varken ätit lunch eller försökt göra nåt åt min kraftiga förkylning. Så även denna gång går expeditionen på en nit. Jag vill se var leden kommer ut, bara för den enkla tillfredställelsen av att veta. Så jag spejade en god stund för att ha en aning inför nästa (och förhoppningsvis sista) gång jag idkar expedition i ravinen.

Man ser byn Sankt Bartolomé till höger (väster) och byn Santa Lucia till vänster (öster) längre ner i dalen. Närmast här uppe till vänster ligger den lilla pluttbyn Agualatente som man kör till via St Bartolomé. Det ser onekligen ut som att leden fortsätter åt det hållet.

 

Det ser ut som att det kommer nåt från ännu längre vänster om Agualatente, men om det är min led, en annan led eller bara just ingenting står inte att veta från det avstånd jag var på när jag fotade och vände.

Leden skulle eventuellt även kunna fortsätta runt kullen i mitten och komma ut närmare själva St Bartolomé. Jag har en känsla av att det är vidare ner till vänster som gäller, men man vet ju aldrig.

 

Det blir en sista bild av vad jag skådar ner mot innan jag vänder och sänker en Monster energidryck för att trots viss hunger och elak hosta trotsa branten upp och ta mig tillbaka till bilen. Jag tänker på minst två personer som jag hade lovat att ägna dagen åt vila, men vad ska man göra när man som glad bergsnörd inte har nåt vettig för sig? Då blir det så här ibland, så är det bara.

 

Halvvägs tillbaka upp blir det en liten paus för en snickers och ännu ett äpple, och en för dagen sista bild uppåt i min ravine of awesomeness. I’ll be back, mark my words.

 

I’ll be back...

----------------------------------

 

Nu är det ju för övrigt dags att hälsa GOD JUL till er allihopa, sâ mânga varma soliga kramar pâ er och hoppas ni fâr en skön helg!! :D