Daniel Sundberg

Klockan är strax efter sju och solen är på väg ner.
Jag går sakta förbi shoppingcentret, nerför en backe mellan låga hus och något mindre hotell. Parasollen runt polen avslöjar att det är apollos hotell. Det verkar inte direkt fullbokat. En balkongdörr, av cirka trettio, står öppen och tyder på beboende. Runt polen ligger tre överviktiga pensionärer av varierad europeisk härkomst. En läser en dagstidning och dom andra två sover.
Mina långsamma steg för hotellområdet utom syhåll och inom ett par sekunder ser jag havet och den dalande gula cirkeln på himlen. En cirkel är det även på marken, eftersom jag går igenom en liten vändplats.
Mellan mig och havet finns nu, i ordning; en taklös pergola med två bänkar av betong, ett lågt staket i borstat stål, den smala gångvägen som slingrar sig längs havet här, ännu ett stålstaket. Nedanför kanten till gångvägen, på andra sidan stålstaketet, är klippor synliga ovan vattenytan, till ca fem meter ut.
Betongbänkarna ser inte speciellt sköna ut, men kanterna är höga så man kan nog luta sig på något relativt bekvämt sätt. Jag tar av mig ryggsäcken och sätter mig till rätta. Jag hade rätt. Inte speciellt bekvämt, men det duger ändå. Jag har inga stora krav.
Den gröna och grå ryggsäcken, som har följt mig på alla möjliga äventyr, innehåller en halv flaska vatten och ett äpple. Flaskan är en 1,5 liters flaska i mjukplast, av märket SanAnton. Intressant sammanträffande, men vattnet kommer inte från St Anton i Österrike där jag varit några gånger och åkt skidor.
Men flaskan får oavsett var den producerats vänta ett tag. Jag tar en tugga av äpplet och flyttar på mig lite för att sitta bättre.
Solen lyser forfarande starkt och tydligt, men värmer inte mycket längre. På gångvägen passerar människor från alla möjliga ställen, med alla möjliga mål för sin tur längs havet. Tre kategorier ser ut att vara mer frekvent representerade dock; pensionärer på väg hem från stranden, pensionärer på väg ut att äta på fin resturang och joggande kanarier i åldrarna någonstans mellan tjugo och fyrtio.
Vågorna slår mot dom låga klipporna nedanför, och växlar mellan att avslappnat skölja över dom och att spraya dom med våldsamt vitt skum. Men oavsett hur vågen slagit in så rullar den försiktigt ut igen, för att ätas upp av nästa som är på väg in. Havet ser mörkt ut, utom precis på ytan, där det färgas glänsande gyllene av den dykande solen där långt bort åt höger.
Jag tror jag kom för att se på solnedgången, men den försvinner nästan för långt bort åt höger för att det ska vara värt att vända sig mot den. Jag har ju hittat en skön ställning att sitta i nu!
Jag spanar ut över Atlanten. En av förra veckans favoritkommentarer var "fatta havet, det är så STORT!". Då skrattade vi, för det lät dumt just då, men det är verkligen sjukt stort. På gränsen till ofattbart stort. Och här sitter jag ensam på en betongbänk och stirrar ut över detta ofantliga, medan människor passerar en halvmeter nedanför mig och tänker på helt andra saker. Eller, i ärlighetens namn ska det sägas att mer än en pensionär stannar och tar ett kort. Antingen bort mot stranden och hotellen, och solnedgången, eller ut mot det svagt gyllene havet. Men dom stannar inte länge och betraktar oändligheten, dom förevigar bara ett ögonblick av den för att sedan fortsätta med illusionen av att ha något viktigare för sig hängande över sig.
Jag tar en tugga till av äpplet. En flashig bil parker precis bakom ryggen på mig, och jag kan inte låta bli att vända mig om och snegla på den lite. Ur den kliver dock en fet engelsman (ja, det var uppenbart på något sätt) med stora fina lökringar under armarna. Han låser inte bilen men tar med sig nycklarna när han går fram till stålstaketet brevid mig. Han lutar sig tungt mot det. Han fotar inte och verkar inte titta på något särskilt, han bara njuter av stillheten, precis som jag. Han lutar sig lite frammåt och skymmer solen för mig, vilket får mig att snegla irriterat. Men jag kommer på mig själv, det gör ju faktiskt ingenting. Och han tröttnar ändå på stillheten snart nog att det verkligen inte gjorde något alls. Lökringarna försvinner tillbaka in i bilen och den brummar iväg över parkeringen vid vändplatsen.
Små måsar seglar stilla ovanför. Va fridfullt det ser ut där uppe. Men jag har det onekligen väldigt fridfullt här nere på betongbänken bakom stålstaketet jag också. Måsarna lyses upp underifrån av den nu bara till hälften synliga solskivan. Jag vänder blicken mot solen och låter mig bländas tills jag kan se mot den och se kanterna av solen. Ja, ganska precis halva skivan har fortsatt ner bakom hotellbyggnaden som skymmer min solnedgång. Orden CORONA ROJA, den röda kronan, står ut i tydlig kontrast mot den ljusblå och rosa himlen bakom. Ett annat hotell precis brevid ska ha partial credit för den antågande skymningen. Men jag minns inte vad det heter, och det hotellet har inga stora bokstäver på taket som lyses upp bakifrån så dom syns just nu.
Jag vänder mig tillbaka mot vågorna. Dom börjar bli lite större. Gissningsvis i och med att tidvattnet ändrat hur och var dom bryter. Men här precis nära mig är det ändå klipporna som har förtur på att få vågorna att bryta. Bara dom allra största av vågorna bryter innan dom nått klipporna nedanför mig. Det samlas en liten pool av havsvatten ovanpå några av klipporna. Det rinner bort åt vänster för att säkerligen återförenas med havet längre ditåt. Om inte annat när nästa våg slår in och täcker alltihop igen.
Jag tar några tuggor till av äpplet i snabb följd, det var ett gott äpple. Ett par klunkar vatten också.
Nu är solen helt gömd bakom Corona Roja, och en stilla vind flämtar lite grann. Det börjar bli svalt att sitta på betongbänken, men jag har ingen brådska. Människorna är märkbart färre på gångvägen och måsarna har flugit vidare. Lamporna från resturanger butiker och promenadstråk börjar tändas lite varstans. Längst bort ser man Maspalomas, miniöknen där borta på öns sydligaste spets. Jag glömde nog nämna det förut. Nu syns den knappt längre. Det är trots allt en bit bort (sådär en halvmil eller så) och det finns inga lampor där ute på den sandiga udden.
Det blåser ännu lite svalare och vågorna har blivit ännu lite större. Jag noterar att det ätbara på äpplet tagit slut (visst, det är en definitionsfråga, men i det här fallet gäller ju bara min syn på saken eller hur?) och kastar det över gångvägen ner mot klipporna.
Jag kastade inte så hårt och det försvinner utom synhåll, för nära kanten för att synas här uppifrån. En ensam mås seglar runt hörnet från vänster och man ser hur den överväger en stördykning, gissningsvis mot mitt äppelskrutt, men den ändrar sig och glider vidare bort mot Corona Roja. Det är inte direkt mörkt, men skymningen har kommit en bra bit på väg. Vågorna slår oavbrutet in över klipporna nedanför mig, nu oftast skvättande en hel del skum uppåt i skymningsluften. En liten fiskebåt tuffar förbi en bit ut från stranden och jag ser den sakta tuffa vidare bort längs hela stranden, tills det enda jag ser av den är den lilla gula lanternan, ända borta vid spetsen av Maspalomas. Den kommer säkert inte in igen förrän morgonen, förhoppningsvis full med fisk och andra smakliga Frutas de la Mar.
Jag nynnar en sång jag har haft i huvudet hela dan, utan att egentligen fundera över vilken det är eller hur texten går.
En exeptionellt stor våg bryter några meter utanför klipporna och jag gissar att det är den största sen jag kom. Just då spatserar en exeptionellt snygg tjej förbi på gångvägen med några tunga plastkassar och en mycket liten hund i koppel. Exakt hur hon ser ut är egentligen inte intressant just nu, bara att jag uppskattade att vila ögonen mot hennes ansikte och kroppsform. Om än inte den allra första tjej som passerat som sett bra ut så konstaterar jag att hon var snyggast hittills. Och i och med det bestämmer jag mig för att det får räcka med stilla filosoferande för en kväll.
Hela solnedgången (den skulle ju ha varit i havet, men man får ju nöja sig med vad man får), den största vågen, den snyggaste tjejen, och en mycket mycket lång lugn stund. Jag tittar ner på klockan just som den piper till, och ler för mig själv eftersom jag timade heltimme-pipet så exakt. Klockan är åtta. Egentligen gillar jag inte att vara så bunden av den lilla maskinen jag har här på armen, men det är en vana jag inte tycks kunna göra mig av med. Nåja, så länge man tar sig tid glömma tiden också så är det väl egentligen inte fel att försöka ha koll på den.
Jag har i alla fall suttit här nästan en timme utan att en enda gång tänka på att resa mig. En och annan tanke på vad jag måste göra i morgon eller vad jag gjort idag, visst, men inte minsta tillstymmelse till något behov av att göra något annat än att sitta stilla och njuta av ensamheten, lugnet och glädjen i att obekymrat studera omgivningen.
Jag sätter ner den tomma vattenflaskan i ryggsäcken och stänger blixtlåset. Jag slänger upp ryggsäcken på ryggen och reser mig. Jag sträcker på mig och kastar en sista blick ut mot det ofantliga blå, som nu snarare är mörkgrått i skymningen, och vänder mig om. Jag vandrar stilla upp förbi apollohotellet och klappar en katt utanför huset mitt emot. Den jamar och jag jamar tillbaka. Den tittar förvånat upp på mig. Men den verkar bestämma sig för att det kvittar om jag jamar eller inte (man kunde nästan se hur den ryckte på axlarna) och stryker sig passionerat mot min hand. Jag ler och jamar glatt till avsked, och vandrar vidare upp mot shoppingcentret.
Jag går en långsam vända igenom det stora blinkande huset, mellan alla små butiker, barer och resturanger. Jag tittar och lyssnar, men jag stannar inte. Ljuden och ljusen här intresserar mig inte. Inte ikväll i alla fall. Snart är jag på väg nerför den svagt sluttande vägen ner mot mitt hus och min lägenhet. Jag har ett möte med John Blund som jag inte vill missa.

----------



Det här skrev jag på datorn för ungefär en månad sen, men avsikt att lägga in här dagen efter. Men det glömde jag bort i allt annat jag hade för mig. Hittade filen i datorn igen igår, så här är den nu.
Det tog mig nästan en timme att skriva, precis som själva tiden det tog att uppleva. Hur lång tid tog det för dig att läsa det? Gissningsvis inte en timme, men jag hoppas det gav dig något, oavsett vem du som läser just nu är :)

Den här stilla betraktelsen över en lugn kväll passar faktiskt extra bra idag, eftersom jag haft en hel dag idag som varit lika lugn som den kvällen. Jag har suttit i en skön fåtölj nere på egoista och läst en djup och tänkvärd bok i nästan fem timmar, och bara njutit av att inte ha någonting alls jag behövt göra istället.
Boken är förresten "Häxan från Portobello" av Paulo Coelho. Djup och mycket tänkvard som sagt, jag rekommenderar den varm till alla. Och kanske speciellt till alla som behöver en tankeställare om vad som är viktigt i livet.

Nu ska jag sluta vara djup och seriös här i bloggen, och fortsätta vara djup och seriös borta i fåtöljen istället ;)
Har några nya bilder jag tänkte lägga upp, bland annat bildbeviset till Thomas (och alla andra intresserade förstås) på hur träningen går framåt. Men bilder får vänta till nästa inlägg tror jag. På facebook finns det ett par nya dock (fotoalbum-länken där till höger).
Ha det najs allihop, vi hörs igen.